Det finns inget som heter lagom i Istanbul. Och antingen så gillar man inte staden eller så älskar man den. Inget mittemellan. Jag hade nojat lite innan avfärd för hur det skulle kännas att återvända till en stad som betytt så mycket i mitt liv. Men jag kände bara lugn, glädje och förväntan när jag tidig torsdagsmorgon satt i en liten gul taxi, i snöstorm, med bagageluckan fastspänd med spännband så resväskorna hotade att flyga ut vid turktaxichaufförens vilda inbromsningar. Glädjen grusades dock när min bästa Miki meddelar att hon missat flyget. Obegripligt med tanke på hur denna galna turk wannabe såg fram emot helgen. Men så klart så ordande det också sig. En snäll vän hjälpte henne och hon satt på nästa flyg från Malta till Istanbul. Jag kunde andas ut. Inte för att jag inte hade haft sällskap annars i helgen. Jag reste ju dit med Lite Kalabalik så vi hade massa jobb att göra och jag ville visa upp Istanbul från alla håll och kanter. Men Miki skulle addera det där sista, det som sker när Malin & Malin som trötta småbarnsföräldrar tar taxi till hotellet efter middagen.
Bilderna kommer från en gammal kär favorit, The House Café. Den sena middagen på torsdagen fick intas där, tyvärr valde vi restaurangen som ligger förnära en moské så inget vin serveras...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar