När jag kom ner till Istanbul vid denna tidpunkten förra året var fastan och ramazan i full gång. Vid solnedgången varje kväll, när alla skulle hem och äta, blev det enorm trafikstockning (mer än vanligt) och kön till alla turkmatställen ringlade sig lång i solnedgången. Jag funderade mycket kring själva grejen med fasta och ramazan och jag kände mig något oförstående. Bättre blev det inte av att min dåvarande (turkiska) pojkvän tyckte det var en helt meningslös aktivitet och själva bayram (avslutningen på ramazan och en av få holidays i Turkiet) firade hans familj med att gå ut och äta på flådig sushi restaurang... Så här ett år senare och efter otaliga artiklar i svensk media om varför man fastar slår jag fast att det är ju precis som vår egen jul. Man firar något av tradition, man gillar känslan inför själva högtiden med förberedelser och förväntningar, man har kanske lite glömt bort varför man firar den men man gör det av tradition och man får ett tillfälle att umgås med nära och kära. Svårare än så är det inte.
Jag firar med en låda dadlar som köptes till kampanjpris på Hemköp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar