För ett år sedan packade jag mina flyttlådor, med adresslapp Istanbul, för fullt. Jag kan fortfarande väldigt tydligt minnas känslan de första veckorna i Istanbul. Känslan av att precis allt var spännande, en känsla man som vuxen inte så ofta upplever. Att gå till skolan på morgonen och rabbla turkiska alfabetet med en väldigt blandad skara människor, lära sig handskas med den sinnessjuka trafiken, lära sig ignorera alla blickar på utlänningen (mig alltså), tillsammans med Charlotte leta upp nya fik varje dag att sitta och plugga på, utforska staden med Aras om helgerna, ut och äta på helt underbara restauranger, lida vid långa långa meze-middagar där alla helt ogenerat pratade turkiska utan att ens försöka översätta för mig och känslan av att sakta men säker börja fatta att Istanbul var min nya hemstad.
Ja, vilka minnen det måste vara. Både ångestfyllt och glädjefyllt. Men som sagt, vilken erfarenhet. Och det som inte tar död på en gör ju en bara starkare! Tycker om och saknar dig! Kramar
SvaraRaderaEtt år sedan, gud vad tiden går fort..
SvaraRaderaOch vad nostalgisk och sentimental jag blev när jag såg bilden och läste ditt inlägg. Saknar Istanbul enormt mycket just nu.. Vi måste se till att komma iväg dit.
Jag glömde ju fredagarna och våra vin-luncher... Riktig höjdare.
SvaraRaderaJa jag har varit väldigt sentimental den senaste tiden, saknar också Istanbul (och Coffee, ingen annan...).
Nog måste det bli en tur till hösten, då kommer vi Elisabet! Två långskonkar från Sverige. :)
Ja, det var en av dom absoluta höjdpunkterna indeed!
SvaraRaderaYep, Elisabet snart blir det two more foreigners in Istanbul!