Så är det.

Det är en hel del just nu. Från lite olika håll och kanter. Och det har varit det ett tag. Och jag har kommit till punkten då det börjar kännas lite luddigt i kanterna och man behöver kämpa lite extra för att hålla ihop allt. Jag tjatar jämt om balans i livet. Balans är lycka. Och alltid när det är lite extra mycket att göra inser jag hur trist det är att var singel. Man saknar liksom den där middagen som står färdig när man kommer hem. Helt enkelt någon som finns där för att massera trötta axlar. Men varför bli bitter över det när man kan ta cykeln från jobbet direkt till en varm soppa och ett glas vin. Direkt till världens bästa Ulrika. En vän som drar historier som får mig att kikna av skratt och en vän som bara lyssnar när man analyserar och kräker lite över livet. Cyklade hem på lätta fötter och tänkte att allt det jag skulle fixa innan jag somnar i dag fixar jag med lätthet i morgon istället. Stressklumpen var upplöst. Vänner alltså.