Långdistans kärlek.

När jag träffade min allra bästa vän som 21-åring, inledde vi vår relation på distans. Och så har den fortsatt. När vi träffas vet vi att vi har en begränsad tid på oss, det kan vara en weekend i Stockholm (där Maria bor), eller ännu bättre en weekend i Europa, eller bara en middag i Malmö. Vi pratar på så fort som möjligt för att hinna avhandla allt. Igår när jag stod och fixade det sista med middagen hände plötsligt något i min rygg. Men inte ville jag att det skulle påverka vår lilla fjuttiga tid tillsammans. Så jag bet ihop. Men icke, trodde ärligt jag skulle dö där ett tag. Smärtan strålade ut från vänstra skuldran, ut i armen, i hela ryggen och upp i nacken som blev helt stel. Jag mådde illa och var tvungen att lägga mig ner på golvet. Där tillbringade vi sen en stor del av kvällen. Mamma sjukgymnast fick agera på distans, Maria höll en ispåse mot skuldran och jag knaprade Ipren. Efter ett tag kunde jag sitta upp och andas igen. Den franska middagen kunde intas. Gillar att laga efter ett koncept (kalla det arbetsskada...). I går var det franskt. Vinet, löksoppan, ostarna och macarons till dessert.

Idag mår jag betydligt bättre, men något pågår fortfarande i ryggen. Känns när jag andas. Men inget som ska få påverka en kväll på stan med bästa Ulrika.