Stark igenkänning.

Igår såg jag sista sista avsnittet av den absoluta favoritserien. Och ja det är hundrafemtionde gången jag ser den där serien. Men i alla fall så grät jag en skvätt av igenkänning när Carrie befinner sig i Paris och ensamheten och saknaden sakta smyger sig på. Jag gjorde en oförglömlig resa när jag valde att bosätta mig i Istanbul, och till skillnad från Carrie som insåg efter två veckor att det inte fungerade, tog jag ett halvår på mig att komma fram till det. Annars finns det många likheter. Framför allt en romantisk tro på att kärleken klarar det mesta. Jag har kanske inte direkt somnat i en fantastisk Versace coutur klänning, i väntan på att mannen ska komma hem, men jag vet känslan av att vänta på någon som inte hör av sig. Eller inse att man måste försaka en del av sig själv, om man vill få det att fungera. Och jag vet absolut också hur det känns att sitta på en restaurang med glada skrattande människor omkring sig, utan att förstå ett ord.

Idag bjuder jag på en bild här ifrån.