En liten sammanfattning.

När jag landar hemma efter en härlig weekend eller resa så är det sällan jag kan leva på känslan av hur kul det var. Istället blir jag lätt deprimerad för att jag är tillbaka i verkligheten. Lite så är det nu. Och jag vet någon som delar denna känsla än mer. Och det är Miki, hon har en fascinerande kärlek till Turkiet och hennes lycka är total när hon befinner sig i Istanbul. Alltså finns det ingen man delar en vistelse bättre med, än med Miki. Min kärlek till denna stad har ju växt fram ur en annan kärlek. Aldrig trodde jag när jag för tre år sedan flög (lite lätt nervös) till Istanbul för att träffa en kille jag enbart träffat några timmar på Ibiza, skulle återvända tre år senare för att hälsa på vänner och hämta hem varor till mitt egna företag.

Vi pratade mycket om ödet i helgen och nog tror jag på det. Om inte annat för att det är enklare. Jag vill gärna tro att allt har en mening. Tittar man tillbaka på vad som hänt sedan den där dagen jag flög till Istanbul för tre år sedan så ser det absolut ut som om ödet haft en stor roll. Samtidigt som jag ofta frågar mig om jag någonsin kommer att känna det och uppleva det som jag gjorde de där två åren då jag ömsom pendlade ömsom bodde i Istanbul. Det är magi att träffa någon som allt faller på plats med. Men om det ändå inte fungerar trots att allt fallit på plats. Är det då ödet man än en gång ska luta sig mot...