Jag fullföljde och jag klarade det.

Det var 30.000 kvinnor på plats, solen stekte och ett lätt kaos rådde. Redan innan jag hunnit starta var jag svettig och törstig och efter start fick man tränga sig fram för att inte tappa tid. Men jag hade ju Fröken Snabb och Smidig framför mig. Hon kryssade sig vant fram och jag hängde på. Någonstans innan mitten fick jag håll och även frossa. Kändes så där. Vi slog av på takten för att sedan öka igen när det var en tre kilometer kvar. De sista två minns jag som i dvala. Har ett svagt minne av en sambaorkester och mycket publik. När jag sprang upploppet tänkte jag; jag dör jag dör jag dör. Maria vände sig om för att skrika uppmuntrande ord. Jag blängde och kämpade mig över mållinjen. Jag dog inte. Jag nådde mitt mål. Tiden stannade på 53.30 och jag kommer att göra om det nästa år för att då komma under 50 min...