Känner mig som en tjugofemåring med adhd.

Eller inte riktigt. Men när jag tänker på att jag ska tillbringa hela helgen med världens bästa tjugofemåring med adhad, i London dessutom, så blir jag onekligen lite uppspelt.

Annars funderar jag mest på att man ska tillåta sig att bli beroende. Att sakna. Inte vara så förbannat självständig och stark hela tiden.