Idag har världens sötaste femmånaders hälsat på. Och jag höll minsann i den lilla i säkert en hel minut. Stel, avvaktande och nervös. Inte barnet såklart. Utan en trettiosnartfemåring som ju borde tycka att det är världens mest naturliga sak att stå där med en bebis i famnen. Annars tar man sig mest fram som en pigvin, på blankslitna, saltfläckiga skor med raggisar i. Ingen glamour här inte. Måtte det bli vår snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar