En vän berättade det mest fasansfulla. Om en ung kvinna som bara en dag inte fanns med oss längre. Som den värsta av mardrömmar eller det mest onödigt sorgliga Greys Anatomy avsnittet. Men det är varken en mardröm eller ett TV avsnitt. Bara så oändligt sorgligt. Jag blir tacksam och rädd på samma gång. Man har det så bra, livet är så förbannat skört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar