They call it chaos we call it home.

Efter två dagar i Istanbul sa pojkvännen att han hade väldigt svårt att förstå att jag hade varit bosatt i detta turkiska kaos och att jag dessutom hade trivts så himla bra. Lugna jag från lilla byn på landet liksom. Och nog tusan har jag själv svårt att fatta att jag kan känna mig så hemma i något som är så annorlunda. Men så äter man en långfrulle i Cihangir, blir uppvärmd av försommarsolen, äter pannkakor precis vid vattenbrynet i Ortaköy, tränger sig förbi kaoset på Istiklal för att hitta bästa mezen på en bakgata eller tar hissen upp på en takterass för att titta på kaoset och dricka ett glas vin. Då fattar man.