Rakı, baklava och meze.

I morgon bär det av. Här ska det ätas meze och baklava, drickas te i små glas, drickas rakı så benen blir vingliga, umgås (och inte prata förmycket jobb, ok?) med bästa Elisabet, dela bäddsoffa och dricka fredagsvin med galnaste. Men allra mest ska det gråtas floder när Malin och Guray får varandra, i skymningen, i världens vackraste stad, vid Bosphorus. Jag gråter en skvätt av bara tanken.

Och på tal om att gråta. Jag gråter alltid till Greys Anatomy. Floder. I dag hulkade jag loss rejält till slutscenen "... It's easier to be alone. Because what if you learn that you need love? And then you don't have it. What if you like it? And lean on it? What if you shape your life around it? And then it falls apart? Can you even survive that kind of pain? Losing love is like organ damage. It's like dying. The only difference is, death ends. This? It could go on forever . . ."

Syns igen på måndag.