Jag sprang en mil med 30.000 andra.

I exakt 52.52 minuter tänkte jag att jag aldrig mer ska springa. Femtio meter in i loppet kändes benen som gelé och min coach försvann snabbt ur sikte. Resterande 9950 meter var ren plåga. Backigt (Skåne är platt...) och utan någon som helst hum om hur snabbt jag sprang var jag övertygad om att det gick superlångsamt. Och bestämde mig för att det var sista gången jag sprang Tjejmilen. Men med ostkaka och banan i magen och en lycklig Mia ("har jag klarat av en förlossning ska jag klara detta") hör jag mig själv säga "nästa år SKA jag komma under 50 minuter".

Annars var det Fotografiska, två dagars konstant regnande, kräftskiva i Solna, second hand shopping och supersoft söndagshäng på söder.