En lördag.

Hade en väldigt slö dag igår. Min mystiska ryggåkomma gjorde att det blev bekvämaste läget i soffan och Sex & the City maraton. Den serien är ju obegripligt bra. Tröttnar aldrig. Och vid det här laget kan jag citera alldeles för många konversationer utantill samt refererar de flesta händelser i livet till en scen ur SATC... Kvällen tillbringade jag och Ulrika på Tempo, efter det Brogatan och så en falafel på vägen hem. Mycket bra lördagskväll.

Och så bästa och klokaste citatet... Carrie står utanför förlovningsfesten mellan Big och Natacha. "Then I had a thought, maybe I didn't break Big. Maybe the problem was he couldn't break me. Maybe some women aren't meant to be tamed. Maybe they need to run free until they find someone just as wild to run with.

Långdistans kärlek.

När jag träffade min allra bästa vän som 21-åring, inledde vi vår relation på distans. Och så har den fortsatt. När vi träffas vet vi att vi har en begränsad tid på oss, det kan vara en weekend i Stockholm (där Maria bor), eller ännu bättre en weekend i Europa, eller bara en middag i Malmö. Vi pratar på så fort som möjligt för att hinna avhandla allt. Igår när jag stod och fixade det sista med middagen hände plötsligt något i min rygg. Men inte ville jag att det skulle påverka vår lilla fjuttiga tid tillsammans. Så jag bet ihop. Men icke, trodde ärligt jag skulle dö där ett tag. Smärtan strålade ut från vänstra skuldran, ut i armen, i hela ryggen och upp i nacken som blev helt stel. Jag mådde illa och var tvungen att lägga mig ner på golvet. Där tillbringade vi sen en stor del av kvällen. Mamma sjukgymnast fick agera på distans, Maria höll en ispåse mot skuldran och jag knaprade Ipren. Efter ett tag kunde jag sitta upp och andas igen. Den franska middagen kunde intas. Gillar att laga efter ett koncept (kalla det arbetsskada...). I går var det franskt. Vinet, löksoppan, ostarna och macarons till dessert.

Idag mår jag betydligt bättre, men något pågår fortfarande i ryggen. Känns när jag andas. Men inget som ska få påverka en kväll på stan med bästa Ulrika.

Nu får det vara nog.

På ledighet. Vill komma igång och jobba och få rutin, jag har alltid blivit väldigt rastlös över julledigheten. I går fick jag i alla fall till ett träningspass och en ren lägenhet. Idag massa ärenden på stan och en lunch med Ulrika på Rebell. Ny restaurang på Friisgatan, snyggt, trevlig personal, gott, men knappast något nytt under köksfläkten när det kom till maten. Känns som alla lagar "rejäl" husmanskost för tillfället.

Dagens ämne som avhandlades var framförallt vänskap. Jag tänker ofta på hur tacksam jag är över mina två bästa vänner under uppväxttiden, hur dom format mig till den stabila och trygga person jag är idag. Idag är vi tre tjejer som lever totalt olika liv och hörs två gånger om året. Men de finns där och dom kommer alltid att finnas där. Tror dessutom att tack vara dom har jag som vuxen alltid valt de bästa människorna att umgås med. Personer som boostar, uppmuntrar och sprider glädje. Vet att det finns många tjejgäng där utseendehetsen, pressen på att ha den rätta lägenheten, den rätta inredningen och mest framgångsrika pojkvännen är stor. Nej vänner ska finnas där för att berätta hur bra man är, vilken snyggdag man har och skratta tillsammans med en när man gör bort sig.

Hur glad blir man föresten inte för ett sådant här inlägg. Här snackar vi vänskap som jag beskriver den ovan... Jag säger som Ulrika själv skulle ha sagt; dör lite när jag läser det här inlägget.

Den ultimata after worken.

Eller den ultimata är ju den som spårar ur och slutar tre på natten, efter tre-fyra avverkade ställen. Ikväll var inte en sådan kväll, men på många andra sätt ultimat. Framförallt sällskapet. Jag och Ulrika möttes upp på Koi för vin. Och i vanlig ordning avhandlades både lågt och högt. Lågt tänker jag inte återge här, högt är webb strategierna jag stjäl åt mig mellan vinklunkarna. När bartendern sa "nu har jag hört ordet blogg massor av gånger, betyder det att ni bloggar då eller" vet man att man har en bartender som lyssnat på alla samtalen... Och det är då man ska sänka röstvolymen en aning.

Kvällens visdom; det finns sambo-fetma och så finns det singel-alkolism.

Inte riktigt så illa kanske.

På mitt kylskåp hänger denna sköna. Lovisa Witt är illustratör och författare. Men nog känns det lite så ibland. Om man tänker efter. Och just nu är det trist mellanperiod, januari måste vara en av de tråkigaste månaderna på året. I alla fall fyller jag mina dagar med att jobba, träna och diskutera kärleken via otal sms, chatt-konversationer och telefonsamtal. Med Ulrika såklart. I morgon ska vi festa till det med en after work och på fredag kan jag se fram emot bästa bästa besöket och på lördag blir det litta utgång.

Hur skön är föresten inte pizzerian i Istanbuls logga, magneten nere till höger i bild.

Trodde jag aldrig om mig själv.

Som barn var jag en riktig badkruka och som vuxen är jag konstant frusen. Ändå sprang jag på tå nerför stegen, ner i isvaken och gjorde ett snabbt halvhjärtat dopp. Men ett dopp var det. Från utsikten i bastun kunde man se, rejält påpälsade, människor vandra runt på isen. Och tre gånger gjorde jag om det. Det är ju ett nytt år så varför inte göra något man aldrig i sitt liv trodde man skulle göra.

Lina hon gjorde minsann inga halvhjärtade dopp, här snackar vi rejäla dopp med huvudet under vattenytan. Nästa gång. Nästa gång.

Ny dag nytt år.

Som sagt, Ulrika, stackaren, började hysteriskt kräka bara några timmar innan vi skulle sippa Champagne ihop. Länge såg det mörkt ut, trodde jag skulle fira in det nya året i soffan helt alena. Men fin fina Anna-Mia hade fest i sitt nya hus. Min kväll var räddad och jag kunde krångla på mig min glitterklänning. Förutom att nyårsafton är en måstefest (och det kan man ju tycka vad man vill om) gillar jag skarpt att få en anledning att klä upp mig i extra glittrig utstyrsel. Annars innehöll kvällen god mat, trevligt sällskap, massa dans och bästa utsikten över Malmös skyline. Min flört för kvällen; en tvåårig cocker spaniel.