Nog tusan.

Är det så att jag haft världens mysigaste helg i sällskap av världens mysigaste person. Och det är en han. Eller hen. Beror på hur man ser på det. Konsthall, fika i höstsolen, middag hemma, lång söndagsfrulle. Saker man kan göra som singel också. Såklart. Men tusan vad fint det är att göra det med någon man känner alldeles alldeles speciellt för. Och nåde den som tar sådana här saker för givet.

Veckans bästa.

Kan vara det där glaset vin man tar på fredagen efter jobbet men det kan också vara veckans inköp av grönsaker och blommor på torget en solig lördag. Och torget är såklart Möllan. Alla ler, alla är vänliga, säljarna skojar och hojtar, man gör fynd och man kommer hem med alldeles förmycket grönsaker.

Städterapi.

Vill man läsa om hur mysigt det är att hösten är här, hur härligt det ska bli med stickade tröjor och tända ljus. Byt blogg. Hua vad jag är emot den annalkande hösten. Vill ju helst ha minst 20 grader varje dag. Känner i hela kroppen motvilja mot detta annalkande mörker. Så mycket motvilja att jag gled in i världens sämsta, helt omotiverat, dåliga humör i veckan.  Igår hoppade jag till och med after worken med tjajorna och cyklade hem och städade istället. Ja jag städande en fredagskväll. Och tänka sig, vaknade idag och var på banan igen. Kan vara så att städterapi är grejen.

Det är nu livet är.

Ungefär det kom vi fram till i går. På Grands Veranda i Lund. Min gamla hemstad och min gamla granne och jag. Att man inte ska tänka "ska bara göra detta också sen är jag nöjd/klar/redo". För det är ju liksom nu livet är.

Dagens.

Dagens onödiga; taxi från Triangeln till min lägenhet (en väldigt kort sträcka). Dagens omväxling; packa ordrar. Dagens ofräscha; sprang, med sällskap, i samma löparkläder som i lördags. Dagens lunch; samma som i går (Mrs Saigon). Dagens kollega; världens bästa produktionsledare som började hos oss igår. Dagens möte; i Landskrona. Dagens obekväma; spetsig tå och smal klack.

Naken.

Med fasa tvärbromsar jag halvvägs från hotellet till tunnelbanan och inser att jag helt glömt assessorer. Inte ett endaste litet armband hänger på min handled. Redan sent ute överväger jag ändå att springa (på stela ben och i klackar...) tillbaka. Men jag låter förnuftet vinna. Enda accessoaren för kvällen blev således denna neon väska som skulle kunna lysa upp vilket dunkelt utrymme som helst.

Jag sprang en mil med 30.000 andra.

I exakt 52.52 minuter tänkte jag att jag aldrig mer ska springa. Femtio meter in i loppet kändes benen som gelé och min coach försvann snabbt ur sikte. Resterande 9950 meter var ren plåga. Backigt (Skåne är platt...) och utan någon som helst hum om hur snabbt jag sprang var jag övertygad om att det gick superlångsamt. Och bestämde mig för att det var sista gången jag sprang Tjejmilen. Men med ostkaka och banan i magen och en lycklig Mia ("har jag klarat av en förlossning ska jag klara detta") hör jag mig själv säga "nästa år SKA jag komma under 50 minuter".

Annars var det Fotografiska, två dagars konstant regnande, kräftskiva i Solna, second hand shopping och supersoft söndagshäng på söder.