En liten sammanfattning.

När jag landar hemma efter en härlig weekend eller resa så är det sällan jag kan leva på känslan av hur kul det var. Istället blir jag lätt deprimerad för att jag är tillbaka i verkligheten. Lite så är det nu. Och jag vet någon som delar denna känsla än mer. Och det är Miki, hon har en fascinerande kärlek till Turkiet och hennes lycka är total när hon befinner sig i Istanbul. Alltså finns det ingen man delar en vistelse bättre med, än med Miki. Min kärlek till denna stad har ju växt fram ur en annan kärlek. Aldrig trodde jag när jag för tre år sedan flög (lite lätt nervös) till Istanbul för att träffa en kille jag enbart träffat några timmar på Ibiza, skulle återvända tre år senare för att hälsa på vänner och hämta hem varor till mitt egna företag.

Vi pratade mycket om ödet i helgen och nog tror jag på det. Om inte annat för att det är enklare. Jag vill gärna tro att allt har en mening. Tittar man tillbaka på vad som hänt sedan den där dagen jag flög till Istanbul för tre år sedan så ser det absolut ut som om ödet haft en stor roll. Samtidigt som jag ofta frågar mig om jag någonsin kommer att känna det och uppleva det som jag gjorde de där två åren då jag ömsom pendlade ömsom bodde i Istanbul. Det är magi att träffa någon som allt faller på plats med. Men om det ändå inte fungerar trots att allt fallit på plats. Är det då ödet man än en gång ska luta sig mot...

Festernas fest.

Så var det då dags för huvudsyftet med själva resan. Bröllopet mellan svenska Malin och turkiska Guray. De tågade in till tonerna av Canon in D, och oj så vackert det var. Malin strålade som bara den vackraste brud kan. En kort sittandes ceremoni följde där de sa "evet" (ja) till varandra sen var det middag och dans i en härlig skön blandning. Musiken var blandad svensk och turkisk. Utan tvekan var det roligast att turkdansa. Vem vill liksom inte dansa i ett långt följe genom hela lokalen samtidigt som man svänger ut benen i takt. Eller för den delan dansa med armarna ut från kroppen. När själva bröllopsfesten var över drog den yngre delen av festen vidare till en nattklubb. Efter en alldeles för lång och dyr taxifärd var humöret inte på topp hos alla. Detta rådde dock brudens kusin Daniel snabbt bot på. 10 flaskor vodka beställdes in och inom kort dansades det i soffan och stämningen var på topp igen. Jag och Miki landade hemma en bra bit efter soluppgången.

Och hur är det då att vara en lång, blond, svensk singel på en sådan här tillställning. Tja, med tanke på att brudgummen till vardags är volleybollspelare och hans lagkamrater deltog i festligheterna var det i alla fall ingen brist på väldigt långa, väldigt vältränade, väldigt stiliga män. Mer än så säger jag inte.

Äta när det är som bäst.

Har drabbats av en förkylning. Typiskt, men om en förkylning kan komma lägligt så är detta lägligt. Igår firade jag finaste, smartaste och sötaste kusinens student. Blev minsann lite rörd när hon hoppade av bilen hemma i Bjärred. Men nu tillbaka till min Istanbul uppdatering. Tänkte ägna ett inlägg åt maten. För den är helt fantastisk. Jag kan inte svara för kebapen och köften (våra svenska köttbullars förlaga) och mezen har nog de flesta läsare fattat att jag älskar. Och frukosten, bästa måltiden på dagen. En turkisk frulle är som en "liten" tapas tallrik. Och sen alla sötsaker och kakor i alla dess former. Att jag bara gick upp tre futtiga kilo tiden jag bodde i Istanbul kan jag tacka mina gener för.

En fågel i håret och ett bröllop i Asien.

Med tanke på att jag har fågelskräck (tack mamma och pappa för att ni lät mig ses Fåglarna i alldeles för ung ålder...) och att de med jämna mellanrum väljer att bajsa på mig kanske det var ett konstigt val av huvudbonad. Dessutom tyckte jag, innan jag hann vänja mig, att det såg ut som om jag gick runt med en fågel på huvudet. I alla fall så var ju huvudsyftet med resan att attenda Malin och Gurays bröllop. Och vilket bröllop, vilken fest. Men mer om det senare, även turkfrisörbesöket innan festen kräver ett eget inlägg. Nu är det läggdags.

Oj så bra.

En oförglömlig helg. På många sätt. Landade vid lunchtid i dag och fick en fin avrundning på helgen med lunch i Köpenhamn i sällskap av Malin. Kändes bra att inte ryckas direkt in i verkligheten. Malmö känns alltid så där litet och tomt när man kommer hem från Istanbul.

Min helg har innehållit exakt allt en perfekt Istanbul-helg bör innehålla. Bilderna ovan är från i fredags då jag och Miki satte oss på första bästa mez-restaurang i Çiçek Pasajı. Och så bra det blev. Hög stämning, god meze, iskall rakı. Männen i sällskapet bredvid prisade Allah och tackade servitören att han placerade två långbenta svenskar bredvid dem, vi får ett privat sånguppträdande av en känslosam turk (klicka här för att se...) och Miki konstaterar förnöjt "Det är fan det bästa med Turkiet, det är män överallt". Och för att förgylla Mikis kväll lite extra dyker en man upp vid vårt bord som Miki vid förra Istanbul-besöket träffade på en kväll ute. De bytte aldrig kontaktuppgifter, men vad gör det när ödet ändå bestämmer. För plötsligt står han där. Det finns 16 miljoner människor i Istanbul och tusentals restauranger. Så nog är det ödet. Och för att göra det lite extra spännande så bytte de inte kontaktuppgifter denna gången heller. 

Rakı, baklava och meze.

I morgon bär det av. Här ska det ätas meze och baklava, drickas te i små glas, drickas rakı så benen blir vingliga, umgås (och inte prata förmycket jobb, ok?) med bästa Elisabet, dela bäddsoffa och dricka fredagsvin med galnaste. Men allra mest ska det gråtas floder när Malin och Guray får varandra, i skymningen, i världens vackraste stad, vid Bosphorus. Jag gråter en skvätt av bara tanken.

Och på tal om att gråta. Jag gråter alltid till Greys Anatomy. Floder. I dag hulkade jag loss rejält till slutscenen "... It's easier to be alone. Because what if you learn that you need love? And then you don't have it. What if you like it? And lean on it? What if you shape your life around it? And then it falls apart? Can you even survive that kind of pain? Losing love is like organ damage. It's like dying. The only difference is, death ends. This? It could go on forever . . ."

Syns igen på måndag.

Mera guld åt folket.

Internetbyrån GoodOld firade fem år. Och det firades med väldigt guldig rekvisita, gäster i guld, slush puppies i glada färger och liveband. Antingen tog sig aldrig festen riktigt, eller så var jag helt enkelt inte på festhumör. Men trevligt var det i alla fall.