Jag somnade.

Idag på lunchen när jag fick mina ben vaxade somnade jag. Har man då väldigt hög smärttröskel eller är man bara väldigt trött.

Manetsallad.

Har stressat en hel del de senaste dagarna. Kan dock berätta hur man blir såsig och nerstressad på en kväll. Kinesisk avslappmingsmusik i högtalarna. Manetsallad, dumplings och ångkokt fisk på tallriken. Till det bekvämt läge på kuddar på golvet. Toppa med en friterad bana med sirap och glass. Ja det var min kväll det.

Och hela dagen har jag svettats i min nyinköpta tröja. En tröja som dessutom tydligt visar var jag suttit genom att efterlämna ett stort orange spår.

Det är inte kvinnorna som överreagerar.

Det är männen som underreagerar. Ja lite så kan man sammanfatta gårdagskvällens diskussioner. Träffade Anna & Anna och många av våra diskussioner slutade med "för visst överreagerade jag inte?". Annars diskuterade vi hur det känns att som 30-någonting-kvinna få frågan om varför man inte har barn. Jag kan ju "enkelt" svara att det bror på att jag inte har en man. Men för de som har en man så kan den frågan vara ungefär den värsta man kan få.

Början som var slutet.

I lördags inhandlade jag ett gäng färska fikon och granatäpple på torget. Något som starkt påminner mig om en väldigt bra, fin och på många sätt underbar höst för två år sedan. Hösten jag flyttade till Istanbul och lärde känna en stad som jag sedan dess har längtat tillbaka till. Stora delar av hösten var det dessutom 20 grader varm och jag fikade mig runt stan, försökte lära mig turkiska, drack flaskvis med fredagsvin och åt mängder med meze. Hösten jag trodde skulle vara början på något som istället visade sig vara slutet. Men jag tänker ofta på hur enormt mycket jag fick ut av den tiden. Idag sprang jag dessutom över dessa bilder av en slump och fick ett stort hugg i magen av längtan.

Det sitter i skorna.

Känner mig som en man. Eller inte, men känner mig fylld med lite mer pondus än vanligt. Hälarna gör ont, så hade jag varit man är det tveksamt att jag använt skorna fler gånger.

Höst när det är som bäst!

Vilken helg! Sömn och löpning fredag, städning och party lördag, brunch och shopping söndag. På det sol värme och snygga finaste vänner. Det kan inte bli bättre. Käkade brunch på Smak och konstaterade att det kanske var lite mycket lunch och lite frulle. Toppade med en fantastisk maräng, grädde och mangosås sak. Efter det en impulsshoppingtur på stan. Blev ett par herrskor och en orange tröja. Karin inhandlade små små kläder till en nyfödd. Konversationen på barnavdelningen "Vilken storlek ska man ta? Dom är ju jättesmå, typ såhär (visar med händerna). Men om man köper ett par byxor köper man en topp till då? Vad har man till en body? Jag hade ju en body igårkväll." Två singelkvinnor försöker handla barnkläder.

En lördagskväll.

Igår lagade jag min höstfavorit till Karin. Det är en svampsoppa gjord på grädde, grädde, en rejäl skvätt rödvin och crème fraîche. Efter detta firade vi livet med en flaska Champagne. Och ost såklart. Karin svettades i en ursnygg tajt skinnkjol. Kvällens drink var Whiskey sour.

Lite extra omtanke.

Helgen har ju varit helt fantastisk. Och trots det sommarvarma vädret befann jag mig hela lördagen inomhus i min lägenhet. För att städa. Men senaste tiden har inneburit enbart jobb och en lägenhet i förfall. Kände att jag dessutom var tvungen att ta hand om den lite extra. Eftersom jag försummat den så mycket den senaste tiden. Och en present brukar ju alltid vara uppskattad. Det blev ett nytt soffbord, kände för att blanda upp min förutsägbara 50-tals stil. Självfallet köpte jag också blommor. Standard present till någon man försummat.

Firar fredag med paljetter.

Igår firade jag fredag med en paljettkavaj. Det gjorde min kära kollega Malin med. Vi kom båda till jobbet i svarta skor, jeans, grå t-shirt och överdel med paljetter. Det sägs att man synkar sin menscykel med människor man spenderar myckettid med. Verkr som man kan synka någonslags klädcykel med.

Nu ska jag, efter en hel dags städning, ta en dusch och sen öppna en flarra Champagne. Det finns alltid något att fira. Champagne ska inte sparas.

Attack of the 50-Foot Woman.

Lite så känns det ju faktiskt ibland. Fast så himla lång är jag ju inte. Bara näst längst på byrån jag jobbar på. Idag kunde alla utom jag går rak under valven på lunchrestaurangen. 180 i strumporna, lite lite mer med klackar.

Jobba jobba.

Är det enda jag gjort de senaste dagarna. Min lägenhet förfaller. Jag tänker bara på saker som rör jobb. Bilden ovan kommer från i går. Då gjorde jag marsipanfigurer till en skiss. Så tråkigt har jag inte. Annars sitter jag fortfarande kvar på jobbet. Klockan är snart nio och jag är fortfarande mätt. Sist jag åt var klockan tolv. Och jag är en Skalman som behöver föda varannan eller var tredje timme. Lunchen intogs på Rådhuskällaren. Ärtsoppebuffé med pannkaksbuffé...

Jag och pengar.

Hade ett långt och mycket trevligt telefonsamtal med min kära bror igår. Bland annat pratade vi om hur uppväxten har format oss. Vi skojade lite om pappas snålhet (eller förlåt pappa, ekonomisk ska det såklart vara). Och jag konstaterade att jag blivit precis tvärt om. Det blev liksom överslag på andra hållet. Samtidigt deklarerade jag för en orolig bror att jag ska skärpa mig. Bli mer ekonomisk. Idag handlade jag 8 stycken små dumplings i en väldigt fin liten ask. För att inte prata om hur fin påsen var. Lunchen kostade 95 kr och jag blev knappt mätt. Efter ett trevligt She Talk cyklade jag in om Konsum för att handla något att äta. Det blev ost och knäckebröd. Inte en billig hushållsost och Wasa. Utan en liten dyr Manchego och knäckesticks med rosmarin smak.

Den bästa lunchen.

Är när man jobbar. Eller, det är såklart fredagsvinlunchen som är den bästa. Men jag gillar skarpt känslan av att vara effektiv. Först avhandlar man helgen medan man äter, sen jobbar man.

På bilden ovan är det Lite Aprikos som jobbar.

Det blir som det ska bli.

Har känt mig rufsig och skrynklig hela dagen. Får nog säga att jag lyckades få med den känslan även på bilden ovan. 

Annars tänkte jag innan på hur det alltid blir som det ska bli. Eller om man vill kalla det ödet. En vän till mig var påväg att skicka ett mail, för ett år sedan, till en man hon inte kände. Han var en vän till en vän som hon ville prata om. Men livet just då var lite komplicerat och besvärligt så hon skickade aldrig mailet. Istället skickade hon det ett år senare. De träffades och man kan kalla det kärlek vid första ögonkastet. Hade hon skickat det där malet ett år tidigare hade det dessutom hamnat mitt i hans pågående skillsmässa. Man kan kalla det tajming, ödet eller att det blir som det ska bli.

Som fortsatte.

Det bästa med krävande fysiska aktiviteter är ju vad som händer efteråt. Vi landade hemma hos Malin och Fredrik där inte bara en flarra Champagne åkte fram. Utan två. Sen serverades en av de bästa middagar jag ätit på länge. Med fantastiska viner till. Sjävfallet uppskattar man mat lite mer efter fyra timmar och 40 minuter på en cykelsadel (där lunchen bestod av en halvgrillad vegokorv och två energybars). Men jag är mycket säker på att detta ändå hade varit en fantastisk middag. 

Jag nöjde mig inte med denna underbara kväll utan fick för mig att jag skulle tillbaka till Malmö och dricka drink. Efter en timme på Moriskan bland tjejer i vippiga kjolar med fotbollsstrumpor till, som hånglade med varandra, gav jag upp och gick hem. 

Världens längsta dag.

Började dagen kl 07.30 och på bästa sätt. Hotellfrukost på Hotell Lundia och en välbehövlig Maria-dos. Efter det tog jag tåget till Helsingborg för Sundstrampet. Jag och mitt cykelsällskap, David, cyklade 8,5 mil. Men det finns inget direkt bevis på att vi gjort detta. Vi cyklade på spikraka vägar med vidsträckta fält på båda sidorna. Skånskmotvind när den är som bäst. Vi kom till en depå men där hade alla bullar och bananer tagit slut. Vi fortsatte ett par mil, längst havet och fantastiska små samhällen med hus som jag vill flytta in i. Vi kom till sista depån. Men den var ner packad. Vi kom i mål men det var också nerpackat. Jag fick en medalj av en kvarvarande funktionär som tyckte synd om mig. Idag rör jag mig lite som en gammal tant. Borde vara bevis nog.

Inte lätt.

Att koppla av veckan med en fredagsramlösa. Att lämna ett väldigt glatt och snyggt gäng tjejer på Lilla Torg. Att cykla hem klockan halv nio för att gå ner i källarförrådet och rota fram ett par cykelbyxor med vadderad bak. Och en hjälm. I morgon går jag upp tidigt tidigt för att äta hotellfrulle med Maria, sen bär det av till Helsingborg och åtta mil cykel längst sundet. Ibland måste man helt enkelt bryta invanda mönster.

Ibland gör man fel.

Idag åt jag en varm hemlagad linssoppa, under ett paraply på trappan vid vattnet. Tog alltså hissen ner med en varm skål soppa i handen. Paraplyet åkte upp efter halva lunchen. Mitt sällskap var Anna och hon sa något väldigt bra som är värt att tänka lite extra på. Man måste skilja på att få kritik för vad man gör och få kritik för vem man är. Ibland gör man fel, men det är inte ofta man är fel.

Dagen avslutades på Moccasin med Martina. Och vilket fantastiskt fint armband hon dök upp i...

Lillördag.

Ett helt fantastiskt namn på en dag. Igår gjorde jag det bästa man kan göra en seg och lite dyster vecka. Drack massvis av gott rött vin, åt massa chips och samtalade med finaste vännerna. Samtalsämnena sträckte sig från djupa filosofiska resonemang till hårborttagning.

På mig hade jag en outfit som inte på något sätt försöker tona ner min längd.

Var det såhär det skulle bli.

I början av min karriär tänkte jag ofta på hur lite kvinnliga förebilder det fanns runt om mig. Jag mailade Viggo varje månad det var Resumébar och bad honom intervjua en kvinna. Fick aldrig svar och han fortsatte att intervjua män. Men så hände något för ett par år sedan och idag så tänker jag i princip aldrig på att det finns lite kvinnor i branschen. Men ett fenomen jag stött på och som jag inte gillar är kvinnor som antar rollen av en "gubbe". De är superduktiga på att prata utan att ha en aning om vad de pratar om, de drar den ena vita lögnen efter den andra och deras självförtroende är gigantiskt. Och de är alltid väldigt framgångsrika.

Skrivbordet bredvid.

Jag jobbar på en reklambyrå. Då kan det se ut såhär på kollegans skrivbord.

En bra kväll.

Sprang en runda i ösregnet, det gick fort och det gick galet bra. Nu är jag officiellt en löpare. Har varit helt hög på endorfiner hela kvällen. När jag kom hem svidade jag om till min efter-träningen-klänningen. Jag satte på Skype och tillbringade sen kvällen i en flådig hotellbar i London. Med ett glas vin. Miki avhandlade sina problem, som kan liknas vid riktigt svåra i-landsproblem. Och vi höll en tyst minut för hennes förlorade iPhone. I oktober blir det absolut en weekend i London.

Annars kan man konstatera att jag är väldigt otrendig. Allt enligt en Ida Hult som analyserat livsstilstrender. Hon konstaterar att "Glamouröst storstadssingelliv är ute. Långvariga relationer och familjelycka är inne." Tänk att en lycka kan vara inne.

I torsdags.

Förra veckan gick i någon slags rekordfart. På torsdagskvällen hade vi (vi som i Lite Kalabalik) kundkväll hos vår underbara återförsäljare Gemma i Helsingborg. Gemma var vår första återförsäljare. Helt opåverkad av någon annan, helt på känsla, valde Karoline, som har butiken, att ta in Lite kalabalik i sin butik. Så himla coolt.

Kontinentalt.

Jag gillar när svenskheten blir mindre svensk. Gillar när det känns litta kontinentalt. Älskar mina lördagsförmiddagar på Möllevångstorget där jag inhandlar veckans grönsaksintag. Lukterna, tempot och rösterna. Älskar när det är varmt, inte kallt och ruggigt.

I gårkväll cyklade jag till en liten förfest klockan halv tolv på kvällen, Malmö var varmt. Jag drack rött och kom näst sist i ett TV-quiz, cyklade till Babels treårsjubileum och dansade så svetten bokstavligt talat rann. Karin imponerade med dansmoves som man sällan skådar. En mycket rolig kväll.

Och den fortsatte.

Fredagen fortsatte med en after work och samtalsämnen som inte platsar för att återges i offentligheten. Men det handlade ungefär om oturen att ta på sig fel underkläder vid ett läkarbesök (när den manliga läkaren visar sig vara en väldigt söt 27-åring), om hur man fiser så tyst så möjligt och hur ett besök hos allas vår favorit vaxerska går till. Kvällen avslutades i tid på Brogatan med en Moules frites.

Lyxlirarfredag.

Hade en väldigt trevlig, men också väldigt arg, lunch på Sture. Vi pratade om hur bisarr denna bransch kan vara. Att ett litet företag väljer att varsla via mail istället för att ta ett fysiskt möte med sina anställda, eller alla helt sjuka kommentarer som kan hagla och vara okej "eftersom det är humor".

Lunchen var en fantastiskt god torsk och ett "naturligt", gott vin.

Mållös.

Malin har varit i Stockholm och besökt Rodebjerbutiken. När hon sa att de röda byxorna också hade fått följa med hem kunde jag inte annat än glädjas för hennes skull. Jodåsåatt.

Skägg och Malmös reklammän.

Att ha gula strumpbyxpr är lite som att stoppa strumpor i pumpsen. Man kan inte riktigt bestämma sig för om det är snyggt eller mest fult. På mina ben blir det dessutom väldigt mycket gult. Annars har dagen innehållit en fantastiskt trevlig kundkväll på Gemma i Helsingborg. Och så har jag funderat lite extra över hur det kan komma sig att helt vanliga, normalsnygga män i Malmös reklambransch väljer att anlägga det största och mest ovårdade skägg man kan tänka sig. Lite som att vi kvinnor plötsligt skulle börja använda blått roug. Ungefär så.

Bag lady.

Konstant påväg, "lite" sen och med minst två alldeles för stora väskor på axeln. Min ursnygga kollega. Kollega gånger två. Vi nöjer oss inte med att jobba tillsammans på en arbetsplats utan gör det gärna dubbelt upp. På dagtid är hon min kreativa chef på reklambyrån och på kvällstid/helger jobbar vi med Lite Kalabalik. Hennes man är min man. Eller kanske inte riktigt så. Men jag hade gärna klonat honom. Men mest glad är jag för att jag har Malin i mitt liv.

Lycka.

När man hittar en halväten Ben & Jerry i frysen. Mindre lycka är min rygg just nu. Sitter böjd över Lite Kalabalik och packar ordrar som bara den. Och det är ju egentligen hur kul som helst. Men ryggen värker.

Tog en löpartur efter jobbet, andra turen efter Tjejmilen, och häpnar över att jag båda gångerna sprungit 1-2 minuter fortare per kilometer än innan Tjejmilen. Har en helt annan fart i benen nu. Slutsatsen man kan dra av detta är att man helt enkelt måste göra något riktigt jobbigt och ansträngde för att bryta ett mönster och nå ett resultat. Kan man ju ha i åtenke i många andra fall här i livet.

Lugg.

Klippte till en lugg i går hos min älskade frisör. Bilden är tagen innan jag cyklade till jobbet i den skånska motvinden.

Varför blogga liksom.

När jag började blogga för två år sedan var det med en enda anledning. Jag ville att vänner och familj skulle få en korrekt bild (min bild) av staden jag flyttade till (Istanbul). När jag sedan flyttade hem tyckte vännerna att jag skulle fortsätta blogga. Själv fattade jag aldrig varför jag gjorde det. Jag bloggade ju inte om mode, inredning eller något annat specifikt. Utan om mig själv. Hur självcentrerat är inte det liksom... Plus att jag hade svårt för att finna ett tonläge och en genomgående känsla (lite yrkesskadad). Men så för kanske ett halvår sedan började jag känna hur det föll på plats. Och så fick jag detta mail häromdagen från en vän "Du har funnit en form, språkligt och bildligt. Jag får en känsla som matchar den person som jag känner, ganska sval, inte kladdigt privat och jordbunden, och med tydliga varmt roande poänger i dina kommentarer." Vilken helt underbar recension. Blev löjligt glad.

Ursäkta ursäkta.

Mycket roligt att alla som sprang om i trängseln på Tjejmilen i lördags bad om ursäkt (inklusive jag själv). Ganska typsikt kvinnligt drag det där att be om ursäkt.

Från löpardojor till klackar.

Lite lagom trött i benen firade vi dagen på Riche. Åt en perfekt Paella, fick komplimanger för klänningen av Anders Timell, blev raggad på av en kille från Djursholm som använde den klassiska repliken "jag bor precis här borta", drack ett par drinkar och avslutade kvällen med ost i Marias soffa.

Jag fullföljde och jag klarade det.

Det var 30.000 kvinnor på plats, solen stekte och ett lätt kaos rådde. Redan innan jag hunnit starta var jag svettig och törstig och efter start fick man tränga sig fram för att inte tappa tid. Men jag hade ju Fröken Snabb och Smidig framför mig. Hon kryssade sig vant fram och jag hängde på. Någonstans innan mitten fick jag håll och även frossa. Kändes så där. Vi slog av på takten för att sedan öka igen när det var en tre kilometer kvar. De sista två minns jag som i dvala. Har ett svagt minne av en sambaorkester och mycket publik. När jag sprang upploppet tänkte jag; jag dör jag dör jag dör. Maria vände sig om för att skrika uppmuntrande ord. Jag blängde och kämpade mig över mållinjen. Jag dog inte. Jag nådde mitt mål. Tiden stannade på 53.30 och jag kommer att göra om det nästa år för att då komma under 50 min...

Två outfits. En dag.

Precis såhär ser min dag ut. Om ett par timmar ska jag och min bästa Mia ta tunnelbanan till Gärdet där starten för Tjejmilen går av stapeln. Och jag är nervös. Känner att en månads förberedelse är för lite. Jag vill ju så gärna komma under timmen. Gör jag det firar jag med en extra drink i kväll. Gör jag det inte firar jag att jag fullföljde.

Höst.

Höstljus, höstfärger och bara ben. Så får det gärna fortsätta att vara.

MVH Mallis.

Min bästa Malin firade sin födelsedag på Mallis. Där köpte hon, till mig, den inte så lilla ringen och armbandet vi tillägnar Maria Montazami.

Två små paket.

Min livsfilosofi har alltid varit att man ska göra saker man är rädd för eller tycker är obehagligt. Det kan vara att snacka inför folk, flytta till ett annat land eller springa ett lopp tillsammans med massa andra människor. Min ständiga coach och soulmate finns där vid min sida alla dygnets timmar. Hon har nästan aldrig funnits i samma stad men alltid ändå funnits där. I helgen ska vi träffas och hon ska springa vid min sida hela loppet, inte för att jag tycker det är läskigt utan för att få mig i mål på bästa tid. Detta är värt en liten present. En till henne en till mig.

Presenten är inhandlad hos denna underbara tjej. Här är shoppen. Och här bloggar hon (en av få bloggar jag följer dagligen).

Lååångbyxor.

I onsdags avslutade jag kvällen på Moccasin med ett glas bubbel och en räkmacka. Det mest intressanta med denna dagen var att två personer lyfte på mina nyinköpta, röda, fladdriga och breda byxor från Zara. För att kolla om jag hade klackar. När de såg att skorna var superplatta utbrast de "oj du är alltså så här lång".

En arbetsdag.

Kan se ut så här. En söt och trevlig fotograf, en skolmatsal fylld med barn och en lunch som bestod av kokt potatis, en smaklös sås och sallad istället för pannbiffen som serverades. Helt underbar skolkökspersonal. Till min förvåning, minns dom som mindre trevliga. Kände mig varm och glad av alla fina människor som jobbar i denna kaotiska och högljudda miljö. Tills jag blev tillsagd att jag satt fel av en väldigt barsk lärare. Kände mig som nio år igen.

Paris?

Nä Malmö. Och jag får ju säga att denna fulsnygga stad inte är så ful som man tror. Framförallt inte lite snett från ovan.

Reklamöl.

Detta fantastiska event. Min kära vän Karin ligger, tillsammans med en gammal kollega, bakom Reklamölen. Det innebär att samtliga i Malmö som jobbar med reklam på ett eller annat sätt samlas sista onsdagen i månaden för att mingla, utbyta kontakter och dricka öl. Och det blir bara trevligare och trevligare. I går trängde sig ett par hundra personer med väl uttänkta outfits, oansat skägg och en öl i handen in sig i fotograf Jeff Richts studio. Assecoaren för kvällen visade sig, lite otippat, vara en bebis på magen.